Howdy! Eh hee..

Härlig dag med blandade känslor.

Började med att slänga oss på moppen och dra hela vägen till Blue Point ute på udden. En av mina favoritplatser i världen. Låg vid poolen, läste, somnade, drack tre jordgubbsjuice, åt lunch på Single Fin, badade, läste lite till, njöt, spanade på två bröllopsfotograferingar som inkluderade vita duvor…
Tills vi åkte hemåt. Och hamnade i den värsta trafiken någonsin. Det tog 1,5 timme från Blue Point till flygplatsen. Det säger kanske inte er något men jag kan intyga att det är LÅNG TID. Det var bilar och motorcyklar precis överallt. Två filer blev tre filer vilket resulterade i att motorcyklarna som försöker ta sig fram i väggrenen inte kom någonstans. Både jag och Danne hade så jäkla ont i rumporna när vi äntligen kom hem. Stela som plankor.

Och vad kom vi hem till?

Jooo. Ett jobbigt farväl. Ayu, Yoshis dagmamma, var tvungen att sluta jobba hos oss på grund av krångel med hennes andra halvtidsjobb, som var tvungen att bli ett heltidsjobb. Då hon från dag ett har behandlat Yoshi som om han vore hennes egen och verkligen tagit honom till sitt hjärta blev det en väldigt sorglig stund. Inte mindre när hon själv sa detsamma och att hon alltid känt att vårt hem har varit som hennes andra hem.

Tröstglass efter middagen.

När jag kopplade upp mig mot världen via datorn (fortfarande ingen telefon..) poppade ett roligt mail upp. En svensk familj som “semibor” på Bali vill dejta. Klart vi ska det!

Men nu ska vi äta gnocchi i pesto och gorgonzolasås.

Jag skulle vilja skriva så mycket! Men jag har så väldigt mycket annat att göra vid datorn just nu.

Så här kommer en kortversion av våra senaste dygn:

• Danne hade i hemlighet fixat barnvakt och gjort i ordning ett överrasknings schema för vår sjuårsdag i söndags. Vi njöt på spa, åt god italiensk lunch vid havet, vilade och åt sedan middag på lyxhotellet W:s fine dining resto FIRE. Helt jäkla otroligt bra dag.
  

  vid bordet väntade en fin blombukett…

  

  spa, hinduiska kärleksarmband och lunch…

• Puspa jobbade på sin lediga dag och hade med sig blommor och ballonger. Det är förstås HON som ska ha blommor och ballonger. Istället för att fixa det såg vi till att lätta hennes hjärta genom att betala sonens dagisavgift som hon tidigare lånat pengar åt. Två glada läger.
• Hotellet W som vi käkade på… Finner inga ord. Så-jävla-coolt-ställe. Nästa gång blir det en lunch på den andra restaurangen, Starfish Bloo.
• Kato har påbörjat ett liv som blöjfri. Det går bra hemma och nu hoppas vi att förskolan ska vara samarbetsvilliga så att det går bra utanför hemmet också.
• Yoshi har två framtänder i övre käken på gång. De ser gigantiska ut. Men det gjorde väl Katos också innan de riktigt kom ut om jag inte minns fel…
• Igår åt vi en ruggigt äcklig lunch på hypade Motel Mexicola. Säkert jättebra partyställe. Men vad ni än gör.. Ät inte deras sunkiga snusktacos. La Calaca nära Studio Sumo är SÅ mycket bättre. Fantastiskt bra faktiskt.
• Vi är inne i ett “testa restauranger race”. Varje lunch blir det en ny resto. Och vi har ganska många på listan. Idag prickade vi av “Slippery Stone”. Vi ger den 9/10 stenar! De imponerade verkligen på oss med riktigt bra och snygg mat.
• Det går inte att göra mellanrum mellan punkterna. Störigt och jobbigt. Men ni klarade det visst ändå ända hi!

Mycket mat alltså. Nu måste jag jobba!

Vi var ju på “intervju” med Kato på en förskola här om månaden. En skola som i princip alla västerlänningar här vill ha sina barn på och många har stått i kö länge. Vi har bara stått i kö i ett halvår och inte alls tänkt så mycket på det eftersom vi varit nöjda med skolan Kato går på nu.

Men efter intervjun kändes det verkligen som att det var helt rätt ställe för Kato att utvecklas och vi kunde inte låta bli att hoppas lite, även om det inte skulle varit någon katastrof om han var “tvungen” att fortsätta på SPICE. De måste ha tyckt samma sak med tanke på att de antar 4 pojkar per år och han nu är en av dem!

Vi kom precis hem från dagbio. Fredag innebär egentligen utflykt eller sol och bad på klubben. Men då morgonen regnade bort blev det bio efter gymmet istället. “Silver Linings Playbok”, på svenska “Du Gör Mig Galen!”, var riktigt bra. Vad tre tioåringar gjorde i biosalongen, annat än att tjattra, kan man dock fråga sig.

Döm av min förvåning när vi möttes av två guldfiskar i en karaff på köksbordet när vi kom hem. Eeeehm..?

Puspa och Kato var på leklandet på förmiddagen. Där finns en fiskdamm. Eftersom de båda är ute på promenad just nu har vi inte listat ut mer. Men jag misstänker att den snälla personalen tyckte att Kato skulle ha två fiskar.

Som den gode djurvän jag nu är kan jag inte bara skita i dessa små gälbeklädda varelser. Danne fixar fiskmat och överlever de natten så får vi köpa en skål till dem imorgon… Sedan är det bara att hoppas att de inte överlever i 50 år. Och den som har tagit hem dem får även se till att det hålls rent i skålen. Det vill säga Puspa, med hjälp av Kato!

Hepp hepp.

Min reservtelefon passade på att dö idag. Även om den var kass så var det i alla fall en telefon som jag med lite ansträngning kunde kolla facebook, mail, instagram och nyheter på. Nu är jag seriöst telefonlös. Det känns… Naket.

Undrar om de kommer tillbaka snart så jag kan ha fiskförhör…

37 minuter kvar…

Var hos Dr Alit för att hämta ut medicin igår. En gång var tredje vecka. Ganska tröttsamt att behöva åka in till Denpasar. Han är noga med att gå igenom allt och skriva journalen perfekt. En till sjukhuset och en till försäkringsbolaget. Visst, det är ju bra. Segast är att vänta på apotekarna som tar minst 30 minuter på sig att räkna tabletter. Igår 45 fast vi var de enda där. Ganska otroligt.

Fick en liten inblick i sjukhusvärlden igår. Han gillar att prata med oss, Dr Alit.

Regeringen subventionerar EN tablett 30 mg morfin per dag till cancersjuka patienter. Normalt sett behöver de ta minst tre per dag för att kunna hantera smärtan dygnet runt. Men någon där uppe har tydligen bestämt att en tablett ska räcka. En tablett kostar typ 50 spänn. Det är mycket för en indones (och en svensk för den delen). Så vad händer? Jo, de har helt enkelt inte råd så istället ligger och lider hela dagarna med svåra smärtor. Vidrigt!

Inlagd just nu är en australiensare som har motsatsen till vad jag har. Odiagnosiserad med svår värk så fort han rör sig. Låter lite som fibromyalgi i mina öron. Kanske ska fråga nästa gång om de funderat på det. Man får ju ofta sätta sina egna diagnoser här har jag märkt. Så varför inte sätta hans? Hur som helst så tar han samma morfin sulfat som jag tar. Fast dubbelt så starka tabletter, tre gånger per dag. PLUS att han har en 75 mcg fentanylplåster dygnet runt (extremt hög dos) OCH får morfin intravenöst en gång per dag.

Han har tidigare legat inlagd i Singapore, men hans försäkringsbolag lämnade honom i skiten och han påstår att han inte har råd att åka tillbaka till Australien för att få vård där. Vilket är förvånande eftersom en biljett till australien kostar ett par tusen kronor och han antagligen betalar tre till fem tusen per dygn bara för att ligga inlagd och få smärtstillande mediciner på Sanglah. Vi trodde australien hade någon slags gratis sjukvård.

Hm… Vad vill jag ha sagt med detta? Kanske att sjukvården är märklig, krävande och svår för alla inblandade. Dr Alit lider av att han inte kan vårda sina patienter på bästa sätt, på grund av att regeringen inte tillåter fler mediciner i landet. Vi som inte vet varför vi är sjuka lider just på grund av det. Svårt sjuka lider av att de inte har råd att köpa de mediciner som kan linda deras besvär. De som faktiskt skulle kunna bli botade och leva ett normalt liv genom att äta en speciell medicin har i alla fall inte råd. De flesta håller sig hemma med sina svåra smärtor tills de dör eller helt enkelt inte orkar leva längre.

USCH.

Här har ni lite sällskap till morgonkaffet. Han bjuder mer än gärna på sina smörgåsar. 

Storebrorsan är helnöjd i nya boxerkallingar och conversekeps. Gillar magnetbokstäverna som vi köpte till honom igår. De och en kulram. Vi är inte sena att uppmuntra hans just nu största intresse som råkar vara bokstäver och siffror. Gäller ju att börja i tid om man ska bli ett geni!

Varje torsdag är det capoeira i skolan. Något Kato är mycket förtjust i. Därför blev vi lite besvikna när vi inte fick se hans capoeira skills på påskavslutningen förra månaden. Det blev hans capoeiralärare också. Han frågade Kato varför han inte ville dansa med honom, han som alltid är med. Kato tyckte det var lite väl mycket folk i rörelse och höll sig helst i bakgrunden. “In his class, he is the good one!” sa läraren innan han gick vidare.

Nu har beviset kommit på mail.

Det är ganska tyst här inser jag. Jag är så van att blogga via telefonen och nu när jag inte har någon telefon som jag kan blogga från så kommer jag helt av mig. Får helt enkelt vänja mig vid att ha datorn igång och uppkopplad oftare. Eller så är det för att jag ligger på en solstol och läser så fort jag får chansen? Med Soba bredvid så fort hon TAR chansen?

I fredags var vi som ni ser på utflykt. Bara jag och Danne. Vi begav oss till vår favoritdel av ön. Den södra udden som går under namnet “bukit”, som betyder just udde. Lite typiskt Bali. Vi bor på Gang Buntu, som rakt översatt betyder Väg Återvändsgränd. För att det är en återvändsgränd. Helt enkelt.

Den här gången testade vi ett nytt ställe, El Kabron. Gryyymt läge längst ut på en klippa men tyvärr ganska trist mat. Kommer dock åka dit igen för att njuta av utsikten och poolen.

Precis nedanför Kabronen, i princip PÅ havet låg ett litet beachhus byggt helt i trä med terasser i olika nivåer runt hela huset. Vi dog avundsjukedöden och jag började nästan gråta för att jag ville ha det så mycket. Fick sedan höra att det inte är någon som bor där, utan ägare hyr ut det. TVÅ gånger de senaste två åren hade Kabron-ägaren sett folk där. Då blev vi mest bara förbannade. Vilken waste…

Annars… Vi har legat på latsidan när det gäller det hälsosamma livet också. Danne har förvisso tränat på lika hårt och ofta men maten har inte varit något vidare. Kan inte annat än beskylla mig själv för det eftersom det ju är jag som lagar den. Har helt enkelt inte varit speciellt pigg så det har blivit (för) mycket take away. MEN! Från och med idag är det ändring på det. Börjar veckan med den provensalska gratängen gjord på fläskfärs. Den går alltid ner. Och i morse trotsade jag tröttheten och hängde med till gymmet. Även om det inte blev mer än 30 minuter på löpbandet och 15 minuter i poolen så var jag i alla fall där och blev svettig.

Småjobbigt när gymmets personliga tränare är på en och coachar som om man var där för att bli hulken. Nästa gång får jag nog lov att informera om vart jag befinner mig rent fysiskt i förhållande till normalt fungerade människor.

Yoshi har tagit sina första stapplande och väldigt försiktiga steg. Fem är nog rekordet än så länge.

Det var allt för idag! Kolla in vitrumpan tills vi hörs nästa gång.