Att leva i nuet

Vi är som barn. Anpassningsbara. Jag trodde alltid att det var något positivt. För drygt fem år sedan lämnade vi Sverige. Vi sålde i princip allt vi ägde. Sa hej då och stack. Flängde runt jorden under ett år. Nya länder, nya upplevelser. Vi anpassade oss. Aldrig var det något problem. Tillslut stannade vi upp och bodde i Filippinerna under ett år. Det var annorlunda. Men vi anpassade oss och trivdes.

Längtade efter förändring och nya utmaningar. Flyttade till Indonesien. Där var ingenting som i Sverige. Men inte heller som i Filippinerna. En ny kultur. Ett nytt sätt att leva livet. Vi anpassade oss. Annorlunda blev snabbt vår vardag och det var som om vi inte visste något annat.

Tre år levde vi anpassade efter en annan vardag. Tre snabba år. Sedan blev det dags att packa ihop livet och flytta tillbaka till platsen där allt började. Idag är det exakt en månad sedan jag och Kato klev av flygplanet och satte fötterna på svensk mark. Framför oss hade vi förändringar, omställningar och utmaningar.

Kvar är utmaningar. För vi anpassade oss. Och det har aldrig gjort mig så ledsen som den här gången.

Plötsligt känns livet vi älskade och inte ville skiljas från så långt borta. Vissa dagar känns det som att vi aldrig ens har varit borta. Vi glömmer bort hur vår vardag en gång såg ut. En vardag som fortfarande är så nära i tiden. Det börjar bli svårt att komma ihåg lukten av nyligen skördade risfält. Känslan av vinden mot ansiktet när vi åkte runt på motorcykeln. Ljudet av havet. Synen av Puspa som busar med Kato. Värmen som trycker. Vyerna som för ett ögonblick förlamar ögat.

Vi anpassar oss. Och med det glömmer vi bort. Det känns så fel. Jag vill inget hellre än att minnas. Jag vill ha kvar känslan. Men vardagen tar den ifrån mig. Allt känns så otroligt normalt.

Det är som om nuet försöker ta dået ifrån oss.

6 thoughts on “Att leva i nuet

  1. Hej!
    Denna texten fick det att värka i bröstet på mig. PRECIS så här känner jag! Vi har bott 2,5 år utomlands och ville inte flytta hem, men var tvungna… För varje dag som går “förlorar” jag lukter och bilder från det underbara landet och det fantastika livet vi levde där. Jag vill minnas, jag vill inte glömma av mer… Vi har snart varit hemma i 5 år och nästan allt är borta. Det jag minns är det som vi fotograferat, för korten har jag tittat på mycket. Men det vardagliga, den där speciella doften som låg och tryckte utanför vår ytterdörr varje morgon – den har jag glömt. Bilden av stan som tornade upp sig när jag gick min morgonpromenad – den har jag glömt. Likaså alla ljud som var ovanliga i början men som blev vår vardag allteftersom…
    Du är otroligt duktig på att skriva!
    /Therese

    • Och nu började jag gråta… Tack! För komplimangen och för att du delade med dig av din saknad. Det är skönt att höra att det tydligen är mänskligt att känna och reagera som vi gör. En god vän sa till mig att hon tror det är ett sätt att skydda oss på. Det ligger något i det. Går vi inte vidare och accepterar nuet blir det allt för svårt för oss att leva.

  2. Ja det är klart att man saknar det som vart. Konstigt vore det annars. Jag tror lösningen är att älta det ett tag, sörja det. Sen bestämma ett datum för att gå vidare. T ex. Söndagen den 13 oktober är det begravning. Då lägger man ut bilder, lagar någon smarrig måltid som man åt mycket då, tänder nå rökelser och lyssnar på någon musik man lyssnade mycket på då. Alla får säga något om huset, eller platsen man bodde på, personer man saknar, lukter osv och sen gråter man en skvätt över det. När sermonin är över, packar man ihop.

    Bara för att man har en så kallad begravning betyder det inte att man inte kan flytta tillbaka eller prata om det som vart. Nej verkligen inte, snarare ett sätt för att tillåta sorgen, låta den få plats. Men också ett sätt för att kunna gå vidare. Blicka framåt, hitta nya äventyr, nya utmaningar i livet och sin nya identitet i den nya situationen. Öppna sinnet för nya möten, nya äventyr. Även om mycket är “normalt” och precis som förut, betyder det inte att det inte finns alternativ. Spänningen med att bo i ett annat land är för att allt känns som första gången, man lär sig alltid en massa nya saker, allt från hur folk beter sig, till hur samhället fungerar i alla möjliga situationer. Man ramlar in i knasiga konversationer och underliga händelser bara man ska ut och köpa en glass. (typ) Kan det inte vara så att man egentligen bara saknar spänningen och osäkerheten av att inte veta hur allt egentligen kommer te sig i framtiden. Jag tror man blir latare i sitt hemland också. Eftersom man inte får samma kick hela tiden. Det finns inte samma nyfikenhet som driver en. Jag tror det finns där, energin att komma på något nytt. Som faktiskt kan inspirera er till ett liv ni vill leva. Bygg en båt? Inte en sån som ni hade på Filli utan en man kan sova i, bo i kanske? Lyft blicken, se något nytt, ha ett familjemöte och dröm tillsammans. Håll ihop, hjälp varandra, var ett team. Ni kommer hitta det igen. KRAM!

Leave a Reply to theoikaris Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>