Inte på det här sättet

Jag har ont i magen. I morgon är sista dagen Puspa är med Kato. Jag har själv tagit beslutet att hon inte ska vara här på onsdag, även om vi åker på eftermiddagen. Det blir helt enkelt too much. Det kommer vara emotionellt att lämna huset. Alla minnen (jag gråter fortfarande minst en gång i veckan för att hundarna inte kommer och möter oss när vi kommer hem), åka förbi butiken en sista gång, sucka åt trafiken en gång för alla. Jag kommer antagligen gråta på flygplatsen. Inte bara en gång. Kato kommer undra vad det är med mig egentligen. Eller så lyckas jag bita ihop. För hans skull. Danne och Yoshi ska vi ju också säga hej då till. Om det så bara är för tolv dagar är det också ett farväl. Och jag hatar farväl.

Så i morgon är dagen vi alla fasar för. Alla utom Kato. För han är lyckligt ovetandes. Han vet att vi ska flyga flygplan till Sverige och träffa människor som längtar efter honom. Att Puspa stannar på Bali. Men mycket mer förstår han inte.

Det är svårt för andra att förstå. Men jag börjar trötta på alla lyckoönskningar för att flygningen med Kato ska gå bra. Det är det jag oroar mig minst för. Det är klart det kommer gå bra. Vad är det värsta som kan hända? Han kan få utbrott, kissa på sig, bajsa på sig, skrika, brottas och slåss, få ont i öronen, lägga sig på golvet och vägra gå. Störtar planet lär vi ingenting veta efteråt. Ingenting är värre än det som väntar i morgon.

Men. Det är ju bara en kram. En vink. Ett hej då. Och sedan hörs vi igen. Vi har gjort det så många gånger förr. Nej. Inte på det här sättet. Vi har aldrig tagit ett barn från hans extramamma.

Äsch. Orkar inte. Idag gjorde vi ett spontanbesök hos tandläkaren. Det gick bra. Vi var hålfria och körde en smärre biltvätt i munnen. Så nu är tänderna renare än någonsin.

I skrivande stund gråter jag inte bara ögonen ur mig utan jag laddar också ner mängder av nya appar till Katos ipad. Ska peppra den med Oggy och kackerlackorna också. Hans nya favoritprogram. Är alltså väl förberedd för vad som väntar på onsdagkväll. En lång resa som faktiskt inte skrämmer mig. Jag inbillar mig att det kommer bli en mysig lång resa.

Wish us luck. Men inte för flygningen. Utan för avsked, separationer och ett nytt liv på svensk mark. Ett nytt liv vi alla ser väldigt mycket fram emot. Tro inget annat.

One thought on “Inte på det här sättet

  1. Samtidigt som jag förstår att du vill bita ihop så tror jag (utan att veta vad facit egentligen är) att det är bra för barn att lära sig vad starka känslor är och att det är okej att känna dem. Således är det okej för barnens föräldrar att bli ledsna när något jobbigt händer. Man kan inte alltid vara en supermänniska som inte känner sorg, ilska, oro etc och även om en försöker dölja det för sina barn (för att såklart skydda dem) så känner de ju mer än vad ögat ser. Jag förstår inte alls vad just ni går igenom. Men avsked är fruktansvärt jobbiga. Och jag är övertygad om att ni gjort och gör vad ni tror är bäst för just er. Sen kan man omöjligt förutse känslorna som kommer. Avsked är inte min starka sida heller, men tyvärr en del av livet. Och vissa är värre än andra. All kärlek till er för att ni kämpar på och tar tag i saker trots att det är fruktansvärt att vara mitt i det ni är i. Ni gör det förbannat bra!

    <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>