Vi har skrivit på kontrakt. Druckit rosa bubblor från Margaret River. Tittat på när grannpojken Komang flyger drake över risfälten. Och pojkarna har åkt brandbil. Allt är som vanligt. Minus kontrakskrivander då. Men det var bara en festlig bonus.

Idag är jag hemma med en gnällspik medan Danne och Kato klubbar. Kändes bäst så när Yoshan absolut inte är nöjd med tillvaron. Nu sover han. Men när han vaknar strax är det med största sannolikhet med ett skrik. Tror att det är tand nummer sex som är på väg att fighta sig genom tandköttet. Förstår ju vem som helst att det inte är speciellt skönt.

Tillvaron känns överlag ganska dyster. Det är jobbigt att packa ihop sitt liv. Det är en sak att flytta från Borås till Falun. Men att flytta från asien till skandinavien känns något lite mer komplicerat. Och inte minst kostsamt.

Igår gav vi Puspa en smartphone. Så vi kan hålla kontakten via facebook och mail. Dela och ta del av bilder. Hon blev rörd. Men mest av allt blir hon ledsen så fort “det” kommer på tal. Hon inser att det närmar sig och tårarna tränger fram. Hos oss alla.

Det kommer åtminstone kännas lite bättre när vi vet att vi har henne bara ett nätverk bort.

Just nu ser vi mest fram emot tioende juli då Anders och Julia anländer till ön. För oss har det kommit att bli ett väldigt viktigt besök. En chans för oss att se på Bali med enbart positiva ögon ett tag. Upptäcka, visa, njuta och ha semester. Det blir som vårt sista avsked av ön. Ett positivt sådant. Det känns bra.

Japp. Nu vaknade Yoshan med ett skrik. Till undsättning!