Var stark. Var stark. Var stark.
Det är hemskt att se hur förändringar i vardagen påverkar en 2,5-åring. Först försvann Soba. Sedan var det Sake. Igår försvann katterna. I en bur rakt framför näsan på Kato. Det är svårt att förklara för honom vad det är som händer. Annat än att Miso och Bento också är borta nu. “Hejdå Miso” sa han och såg väldigt förvånad och minst lika förvirrad ut.
Plötsligt är det otroligt viktigt för honom att vattenflaskan är full. Alltid full. Går bananen av i två bitar bryter han ihop. Bär vi honom för att han vägrar komma skriker han “GÅ SJÄLV!”, när vi släpper ner honom måste han gå tillbaka till där vi började och göra om det. På rätt sätt. Tar vi upp giraffen från golvet utan hans godkännande måste den slängas tillbaka så att han får ta upp den själv. Det är till och med viktigt att gå på rätt sätt.
Det gör ont i hjärtat att se hur han försöker få allt att vara precis som vanligt. Precis som han vill ha det.
Det är ju inte som vanligt längre.
Ja, du klarar det Eva. Ja, du klarar det. Ja, du klarar det – att hjälpa Kato hålla fast vid det som går, låta det som går vara som “vanligt”. Du ser honom! Det är i sig ett sätt att hjälpa honom hantera förvirringen. Bra! Men det gör ont i mamma- och pappahjärtat.
Oh vad det gör ont i hjärtat att läsa ditt inlägg.. Jag kah förstå att allt är otroligt svårt just nu…
Jag skikar så många styrkekramar jag bara kan till er!!
Anette i MD
Vad ledsen jag blev för eran skull när jag läste ditt inlägg! Allting kommer att ordna sig.. Tänk, ni vågade göra något som inte många vågar att göra- ni gjorde det ni drömde om. Jag har följt bloggen ganska länge och jag har verkligen önskat att jag hade det modet som krävs för att flytta härifrån. Skickar massor med styrkekramar och hoppas att ni snart ser ljuset i slutet på tunneln!
Tack! Det är sant.. Och vi flyttar nog iväg igen om några år ;)