När jag behöver något från butiken kan det gå till så här:

Danne frågar vilken del av kycklingen jag vill ha. Jag tycker jag förklarar bra. En DEL, inte en klubba. Han förstår inte. Skickar en bild. Den längst upp, längst upp. Säger jag. Han är inte riktigt säker och antagligen rädd för att jag ska bli arg om han kommer hem med “fel” kycklingdel. Han skickar en till bild. Ja, just den. Längst upp. En del.

Dagens teknologi är praktisk.

Gulligheten när Kato får syn på Komang på gräsmattan, grabbar tag i sin lilla beskärare av plast och springer iväg för att hjälpa honom.

Det är en av mina värsta känslor. Fick en mystisk hosta igår kväll men trodde inte jag skulle vakna upp med igentäppt skalle och den där känslan av att hela kroppen är sur, slö och slapp.

Först var det Kato, Puspa och Ishy. Sedan insjuknade Yoshi och nu är det visst min tur också. IGEN. För jag var ju faktiskt sjuk nyss.

Jag roar mig med att betala traderavinster. Kan inte påstå att det svider i plånboken direkt. Är snarare att nöje att få tag på fina märkeskläder till ett lågt pris. Och retrolampor! Svida kommer det inte göra förrän jag tar en tur till Ikea för att köpa oss en säng och diverse andra nödvändigheter.

Jaha. Vad ska jag göra resten av dagen då?

Är både snorig, trött och gnällig men visar ändå sin bästa sida för kameran.

Den del av vårt liv som ska skeppas. Jag slår vad om att de flesta skulle ha dubbelt så mycket. Vi hoppas komma undan med tre kubik. Resten tar vi i resväskor.

Det känns som att vi börjar få kontroll på flyttsituationen. Huset blir sakta men säkert tommare.

Under de tre åren vi bott på Bali har vi träffat mängder av människor. Men väldigt få av dem har varit av vänskapsmaterial. Det vimlar av ytliga västerlänningar på den här ön. Och ytliga relationer är det som allt som oftast uppstår.

Så träffade vi på ett svenskt par för några månader sedan. De skulle vara i sverige under sommaren och sedan flytta till Bali, med sin lilla tjej som är lika gammal som Yoshi. Vi såg fram emot deras återkomst. Men så en månad senare fick vi veta att vi själva måste lämna ön. Typiskt.

Sedan den dagen har vi träffat fler vettiga människor än vi gjort de senaste tre åren. Allt på grund av att vi ska försvinna härifrån.

Ryssarna med två barn i samma ålder som våra egna. Tittade på huset.

Sheryl med familj. Gav katterna ett nytt hem.

Gaby som köpte ett par trälådor.

“…just wanted to tell you that it was lovely to meet you guys today, sorry you have to leave. Bali needs good people and you all seem lovely.”

Nej. Det vimlar verkligen inte av good people här. Det är lite sorgligt att vi träffat flera av de som existerar bara för att vi ska flytta.

Men det är en tröst att vi har fina vänner från förr och familj som ser fram emot vår ankomst. De är ALLA good people.

En härlig helg har gått över i ännu en ny vecka. Igår packade vi in hela familjen i en taxi och åkte till Beachwalken. Där satte vi på oss strumpor och tog över det lilla leklandet. Uppskattat av både Yoshi och Kato. Kanske främst den äldre som nu röjer igenom hela hinderbanan på ett ögonblick. Vilken klättrare han har blivit! Personalen hade fullt sjå med att hindra honom från att klättra ner där han klättrat upp.
Det blev många småfilmer men bara två bilder. Den ena på Yoshi som försökte äta banan med en pinne. Det gick halvbra.
Det andra fotot tog jag visst inte alls igår. Det tog jag nu på morgonen för att visa vilka  snygga skor vi spontanköpte till Kato igår. Jag skulle gärna ta de själva! Om storleken hade varit lite mer passande vill säga.

Idag fortsätter vi packa ihop livet. Kaoset tycks inte reduceras det minsta. Men först tar jag tag i ett par traderaauktioner jag vunnit och lyssnar på Kristian Gidlunds hjärtekrossande sommarprat.

Han var inte alls gnällig. Bara mysig, busig och supernöjd över en heldag med enbart mamma.

Om det är någon som är nyfiken på vart vi egentligen ska bo, så har faktiskt Strömsbergsbruk en alldeles egen hemsida. Titta här.

Vi har skrivit på kontrakt. Druckit rosa bubblor från Margaret River. Tittat på när grannpojken Komang flyger drake över risfälten. Och pojkarna har åkt brandbil. Allt är som vanligt. Minus kontrakskrivander då. Men det var bara en festlig bonus.

Idag är jag hemma med en gnällspik medan Danne och Kato klubbar. Kändes bäst så när Yoshan absolut inte är nöjd med tillvaron. Nu sover han. Men när han vaknar strax är det med största sannolikhet med ett skrik. Tror att det är tand nummer sex som är på väg att fighta sig genom tandköttet. Förstår ju vem som helst att det inte är speciellt skönt.

Tillvaron känns överlag ganska dyster. Det är jobbigt att packa ihop sitt liv. Det är en sak att flytta från Borås till Falun. Men att flytta från asien till skandinavien känns något lite mer komplicerat. Och inte minst kostsamt.

Igår gav vi Puspa en smartphone. Så vi kan hålla kontakten via facebook och mail. Dela och ta del av bilder. Hon blev rörd. Men mest av allt blir hon ledsen så fort “det” kommer på tal. Hon inser att det närmar sig och tårarna tränger fram. Hos oss alla.

Det kommer åtminstone kännas lite bättre när vi vet att vi har henne bara ett nätverk bort.

Just nu ser vi mest fram emot tioende juli då Anders och Julia anländer till ön. För oss har det kommit att bli ett väldigt viktigt besök. En chans för oss att se på Bali med enbart positiva ögon ett tag. Upptäcka, visa, njuta och ha semester. Det blir som vårt sista avsked av ön. Ett positivt sådant. Det känns bra.

Japp. Nu vaknade Yoshan med ett skrik. Till undsättning!