Att leva i nuet

Vi är som barn. Anpassningsbara. Jag trodde alltid att det var något positivt. För drygt fem år sedan lämnade vi Sverige. Vi sålde i princip allt vi ägde. Sa hej då och stack. Flängde runt jorden under ett år. Nya länder, nya upplevelser. Vi anpassade oss. Aldrig var det något problem. Tillslut stannade vi upp och bodde i Filippinerna under ett år. Det var annorlunda. Men vi anpassade oss och trivdes.

Längtade efter förändring och nya utmaningar. Flyttade till Indonesien. Där var ingenting som i Sverige. Men inte heller som i Filippinerna. En ny kultur. Ett nytt sätt att leva livet. Vi anpassade oss. Annorlunda blev snabbt vår vardag och det var som om vi inte visste något annat.

Tre år levde vi anpassade efter en annan vardag. Tre snabba år. Sedan blev det dags att packa ihop livet och flytta tillbaka till platsen där allt började. Idag är det exakt en månad sedan jag och Kato klev av flygplanet och satte fötterna på svensk mark. Framför oss hade vi förändringar, omställningar och utmaningar.

Kvar är utmaningar. För vi anpassade oss. Och det har aldrig gjort mig så ledsen som den här gången.

Plötsligt känns livet vi älskade och inte ville skiljas från så långt borta. Vissa dagar känns det som att vi aldrig ens har varit borta. Vi glömmer bort hur vår vardag en gång såg ut. En vardag som fortfarande är så nära i tiden. Det börjar bli svårt att komma ihåg lukten av nyligen skördade risfält. Känslan av vinden mot ansiktet när vi åkte runt på motorcykeln. Ljudet av havet. Synen av Puspa som busar med Kato. Värmen som trycker. Vyerna som för ett ögonblick förlamar ögat.

Vi anpassar oss. Och med det glömmer vi bort. Det känns så fel. Jag vill inget hellre än att minnas. Jag vill ha kvar känslan. Men vardagen tar den ifrån mig. Allt känns så otroligt normalt.

Det är som om nuet försöker ta dået ifrån oss.

Dagen D

Den är här. Dagen som kändes så långt borta. Den kom ikapp.

Jag tror jag sammanfattar de senare tre åren med en lista över vad jag kommer sakna.

Först och främst kommet jag sakna värmen. Solen. Svettet.

Jag kommer sakna vinden som är ljummen mot ansiktet när jag sitter bakom Danne på motorcykeln.

Närheten till havet. Den milslånga stranden som går från ljust beige till svart.

Puspa såklart. Hennes uppoffringar för vår familj. Hennes kärlek till barnen. Hennes hjälpande hand.

Soba, Soya, Miso och Bento. De har redan lämnat oss på ett eller annat vis. Men de finns kvar på ön vi snart lämnar.

Bukit med all sin skönhet.

Balinesernas sätt att se på livet. Ingen brådska. Be till gudarna så ordnar sig det mesta. Ju mer och oftare du offrar desto bättre liv får du när du föds om på nytt.

Ödmjukheten. Kärleken. Respekten. Allt det som flödar mellan människor på Bali.

Maten. Alla fantastiska restauranger. Möjligheten att ha råd att äta mat i världsklass.

Studio Sumo. Projektet kommer nog alltid ha en plats i vårt liv. Men den fysiska butiken kommer en dag bli någonting annat.

Webby. Världens bästa fixare, grejare och säljare.

Risfälten. Kanske det jag kommer sakna allra mest. Det finns inget grönare är ris. Det finns inget som vajar vackrare i vinden.

Drakarna som fyller himlen för att skydda oss dödliga mot onda andar,  som annars  invaderar jorden.

Möjligheten att kunna åka till klubben. När som helst. Och bara chilla. Leka med barnen. Dricka juice. Äta frukt.

Jag kommer sakna ögonblicket Yoshi (en gång i tiden var det Kato) får syn på en gecko ingen annan kan se. Hur han gurglar fram ett alldeles speciellt ljud som är hans sätt att uppmärksamma oss på att det faktiskt är en gecko just där.

Att kunna gå runt i klänning och flipflops året runt.

Åka runt bland snickarna i kerobokan och leta möbler.

Dannes energi och ständiga sökande efter nya projekt att ta tag i.

Sumo Cottage. Första stället som känts som hemma på många många år.

Gubben på klubben.  En gång Mr Australia.

Frukt som har mognat i solen.

Friheten.

Inte på det här sättet

Jag har ont i magen. I morgon är sista dagen Puspa är med Kato. Jag har själv tagit beslutet att hon inte ska vara här på onsdag, även om vi åker på eftermiddagen. Det blir helt enkelt too much. Det kommer vara emotionellt att lämna huset. Alla minnen (jag gråter fortfarande minst en gång i veckan för att hundarna inte kommer och möter oss när vi kommer hem), åka förbi butiken en sista gång, sucka åt trafiken en gång för alla. Jag kommer antagligen gråta på flygplatsen. Inte bara en gång. Kato kommer undra vad det är med mig egentligen. Eller så lyckas jag bita ihop. För hans skull. Danne och Yoshi ska vi ju också säga hej då till. Om det så bara är för tolv dagar är det också ett farväl. Och jag hatar farväl.

Så i morgon är dagen vi alla fasar för. Alla utom Kato. För han är lyckligt ovetandes. Han vet att vi ska flyga flygplan till Sverige och träffa människor som längtar efter honom. Att Puspa stannar på Bali. Men mycket mer förstår han inte.

Det är svårt för andra att förstå. Men jag börjar trötta på alla lyckoönskningar för att flygningen med Kato ska gå bra. Det är det jag oroar mig minst för. Det är klart det kommer gå bra. Vad är det värsta som kan hända? Han kan få utbrott, kissa på sig, bajsa på sig, skrika, brottas och slåss, få ont i öronen, lägga sig på golvet och vägra gå. Störtar planet lär vi ingenting veta efteråt. Ingenting är värre än det som väntar i morgon.

Men. Det är ju bara en kram. En vink. Ett hej då. Och sedan hörs vi igen. Vi har gjort det så många gånger förr. Nej. Inte på det här sättet. Vi har aldrig tagit ett barn från hans extramamma.

Äsch. Orkar inte. Idag gjorde vi ett spontanbesök hos tandläkaren. Det gick bra. Vi var hålfria och körde en smärre biltvätt i munnen. Så nu är tänderna renare än någonsin.

I skrivande stund gråter jag inte bara ögonen ur mig utan jag laddar också ner mängder av nya appar till Katos ipad. Ska peppra den med Oggy och kackerlackorna också. Hans nya favoritprogram. Är alltså väl förberedd för vad som väntar på onsdagkväll. En lång resa som faktiskt inte skrämmer mig. Jag inbillar mig att det kommer bli en mysig lång resa.

Wish us luck. Men inte för flygningen. Utan för avsked, separationer och ett nytt liv på svensk mark. Ett nytt liv vi alla ser väldigt mycket fram emot. Tro inget annat.

For a day when it’s time to say…

Danne är däckad. Har inte sett honom så däckad på… Möjligen någonsin? Det kan vara jag som har förgiftat honom med en fisk, som jag själv inte åt så mycket av. Eller så är det något annat. Vem vet. Håller tummarna för att han mår bättre snart. Vi har redan fått avboka en finmiddag på finrestaurang. I morgon har vi en annan inplanerad.

Strax ska jag och Kato till Rob Peetoom’s hårspa (låter så mycket finare än frissan) Dags att göra sig fin inför den stora flytten. Jag ser rent ut sagt för djävlig ut på huvudet. Behöver både färg och en rejäl ansning. Jag har sparat luggen under ett år nu. Nu är den precis så lång som jag älskar att ha den. Men så har jag bestämt mig för att klippa en helt annan frisyr. Och då ryker luggen. Typiskt.

Men jag känner att jag inte kan se ut så som jag brukar när vi flyttar till Sverige. Jag märkte nämligen sist jag var där att det är väldigt många som har liknande frisyr som den jag haft de senaste tre åren. Det ger mig lite shivers. Så vi provar något nytt!

Nytt liv – nytt hår. Inget dumt mantra. Tydligen ny frisör också.

Hade en extremt långsam dag igår och det var så himla skönt. Jag låg på “soffan” (madrass på golvet för soffan är sedan länge såld) nere och tittade på tv i princip hela dagen. Och det var lääänge sedan jag kände mig så utvilad och pigg i kroppen på eftermiddagen. I drygt två timmar hade jag sällskap av Kato. Mysigt. Vi pussades och tittade på Oggy och kackerlackorna. Hans nya favoritprogram.

katopussmamma

Kato håller gärna händerna runt ansiktet på den han pussar. Romantisk kille.

Om en vecka sitter vi på flygplanet, jag och den romantiska lille killen. På väg mot en helt ny tidsepok. Det är så det känns. Jag känner mig… Delad. Försöker stålsätta mig inför det stora farvälet. Behöver inte längre undvika Puspa för att slippa börja gråta. Men gråter å andra sidan nästan varje gång jag tänker på henne istället. Går igenom i huvudet hur det kommer kännas när Kato börjar fråga efter henne. Om och om igen. Kanske skrev hon det bäst själv.

“That day about to come. I’m not ready, don’t know how to be ready. Tears are dry, smile on my face, laugh as much as I can to get through a day. Not easy,won’t be easy, perhaps never be. For a day when it’s time to say “good bye”.”

Vecka 1+1

Imorgon är det en vecka tills jag och Kato lämnar Bali. Läskigt, spännande och spänt.

Innan dess ska vi inte bara försöka få ordning på packningen, vi ska försöka njuta av Balis gobitar också. Speciella restauranger till exempel.

Idag får det bli lunch på Mamasan igen. Bara deras iste är värt besöket.

Vädret är lika komat som det får mig att känna mig. Kvavt, grått och äckligt.

Så jag får inte ur mig mycket mer. Kooooomaaaaa…

The wheels on the bus goes…

image

Vädret är fortsatt schizat. Idag är skönheten och odjuret (se bild) i Ubud. Själva fixar vi lite. Danne har uträttat tusen ärenden i vanlig andra och jag har packat. När jag inte legat på sängen i svaghetsattacker that it.

Det här måste vara den längsta tiden någonsin jag varit sjuk. Det vägrar gå ur kroppen! Otroligt tröttsamt. Och trött är just vad jag känner mig 23/7.

image

Nya tag imorgon då jag har för mig att vi ska äta lunch på Sushi Tei. Egentligen skulle vi på finmiddag på kvällen men har flyttat fram det ett par dagar. Ska man äta avsmakningsmeny vill man känna sig pigg.

Miiiip.

Snorig söndag

Puspa grät både före och efter bion för att hennes barns ögon tindrade av lycka. Det får väl ses som en lyckad biobjudning.

Idag är det söndag. Söndagar är den obligatoriska mysa-med-barnen-dagen här i huset. Igår var vi på klubben med Anders och Julia. Fredag blev det häng på Mosaic Beachclub. Inte alls dumt.

Är fortfarande totalt segsnorig. Tror aldrig jag har varit förkyld så länge. Danne, Kato och Yoshi är också fortfarande snoriga och lite hängiga. Den äldre av de yngre passade till och med på att ha lite feber idag. Men det hindrade honom inte från att ta en tur till Carrefour med faderskapet. Själv är jag kvar i huset med Yoshi och inväntar en människa som ska komma och köpa något. Vem vet vad? Det är svårt att hålla reda på alla.

Vår vardag är en annans dröm

Man får sig ofta en och annan tankeställare när man bor i ett land som Indonesien. Saker som är självklara för oss visar sig vara en dröm för en annan. Vi har Puspa omkring oss i princip fem dagar i veckan. Och vi har under de åren hon varit hos oss gjort vårt bästa för att förbättra kvalitén på hennes och hennes barns liv. Tillbaka har vi fått otrolig tacksamhet och kärlek.

Förra veckan skickade vi iväg henne till banken för att öppna upp ett konto och få ett atm-kort. För henne var det ett gigantiskt steg i livet. Något hon aldrig tidigare hade kunnat drömma om. Efteråt var hon så enormt tacksam för att “vi ger henne mod att ta steg framåt i livet” och att det betyder så otroligt mycket för henne.

Igår efter vi hade varit på bio så bestämde vi oss för att Puspa och hennes barn skulle få uppleva samma sak. Det är mycket möjligt att det är den enda chansen de någonsin kommer att få.

Minen när hon förstod att barnen skulle gå på BIO var både förtjust och uppskrämd. “Jag vet ju inte hur man gör”, sa hon och erkände att hon blev jättenervös. 

Senare på kvällen fick jag ett sms där hon skrev att hennes dotter flera gånger undrat över hur en biosalong ser ut och hur det egentligen känns att se en film i en.

Men tänk er att det är ingenting hon någonsin bett om att få göra, för det är helt enkelt bortom deras värld. 

Så i helgen ska de mysa ner sig i stora skinnfåtöljer med filtar över sig och äta popcorn till en rolig animerad film. 

Tänk på att vår vardag är ofta någon annans dröm.

Dumma mej

Sjuklingarna har varit på bio. Vi såg Despicable me 2 (på svenska den mycket märkliga titeln “Dumma mej”), för det var den som gick i premiere. Går man på bio i den salongen spelar det inte riktigt någon roll vilken film som visas. Men i det här fallet visade det sig vara en väldigt underhållande och bra animerad film som vi helt missat. Har alltså inte sett ettan. Knappt vetat om att den existerar.

I helgen ska vi se till att Puspa och kidsen får gå och se samma film. Kanske blir enda gången de går på bio, under hela sitt liv. Det är inte helt otroligt.

Innan bion låg vi ett par timmar på klubben. Det ösregnade på morgonen men sedan kom solen. Skönt, tyckte vi och ville vila lite i varsin solstol. När vi la oss blev blå himmel mörkgrå och det började ösregna. Men efter en kvart var solen tillbaka igen. Vädret är väldigt mystiskt just nu.

Tillslut tröttnade vi alltså och åkte alltså mot bion. Men på vägen stannade vi till på ett skumt, ganska nytt balinesköpcentrum som heter… Bali Brasco. Vi har aldrig varit där men blev nyligen tipsade om att det kan ha bra barnkläder. Så vi tittade in. Och när vi tittade ut gjorde vi det med 16 nya plagg i en påse. Varav tre var skjortor till Danne och resten kläder till pojkarna. Skitbilligt! Och fint. Kan dock inte rekommendera någon vuxen människa, som är ute efter kläder till sig själv, att åka dit. Särskilt inte om du är kvinna.

Nu är det köpstopp. Undantaget är ett par, tre saker jag budar på just nu på Tradera. Bland annat ett par sänglampor som vi MÅSTE ha. Jag måste då påpeka att vi har sparat in en heeel del pengar på att fynda just där och här på Bali. Massor.

Jäklar vad ont i halsen jag har.

En sådan där trög dag

Just en sådan är det idag. Mulet, regnigt, trist. Började morgonen med en tur till Sanglah. Alltid lika tråkigt. Alit messade att han var mitt i en akut neurooperation och vi fick vänta på hans assistent för att få recept till medicinen. Hur många svenska läkare skickar sms till sina patienter, när de är på operation? Ha.

Assistenten svettades helt otroligt mycket. Det bokstavligen rann ner i hans ögon. Men han var snabb med recepten. Det var dock inte apoteket. Allt var som vanligt med  andra ord. Sedan väntade vi i en timme för att träffa en annan läkare. Vilket var helt onödigt. Men det roligt att se att de räknar mig som hindu på sjukhuset. En i gänget liksom.
IMG_20130709_091153_resizedÅkte hemåt efter två långsamma timmar i tråkig miljö och blev uppiggade av en tillfällig outlet. Det finns permanenta outlets bortåt flygplatsen där priserna är bra men ändå riktade mot turister. Och så finns det hemliga outlets som riktar sig mot locals. Där kläderna som inte ens platsar på de riktiga outletsen hamnar. Trasiga och fläckiga kläder. Men även ett och annat fynd i mängden.
IMG_20130709_125632_resized_1

Jag hittade en Insight-jacka i mjukaste jeans, med härligt rosarutigt foder. Förälskad Dessutom kostade den mig bara 75 kronor! Så himla nöjd.

Totalt fyndade vi en väska, två datorfodral, två par byxor, en huvtröja till mig och en kofta till Danne, en t-shirt och så jackan då. Allt Insight, som i vanliga fall är ett väldigt dyrt märke, för totalt cirka 600 sek.

Gillar att stavningskontrollen vill skriva om “fyndade” till “syndade”. Den har rätt på sätt och vis.

IMG_20130709_130436_resizedSedan var det Dannes tur att insjukna i samma sjukdom som resten av hushållet har och har haft. Nu ligger han bredvid mig i sängen och sover medan jag försöker hålla mig vaken. Har insett att mina nätter blir otroligt mycket sämre om jag sover på dagen.

Hoppsan, nu hör jag en ledsen Yoshi som vaknat alldeles för tidigt. Han är jätteförkyld han också. Det är bara Kato och Puspa som har piggat på sig.

Nu ska jag fortsätta leta inredningsinspiration. Börjar få en klar bild av hur saker och ting kommer se ut i huset. Längtar som fasiken efter att få börja greja. Bara några få veckor kvar nu. Men innan dess får Bali finbesök! Från och med torsdag ska vi visa Anders och Julia våra guldkorn här på ön. Ett välbehövligt besök som kommer bli en fin paus från verkligheten.